Kan folk sluta kommentera min vikt
Kan inte folk bara bry sig om sina egna kroppar istället för att kommentera andras? Bara för att man är smal så är det visst helt okej att säga vad som helst. Alla känner till den oskrivna regeln att man inte säger till en överviktig person att hon är fet, men om hon är smal så gäller visst inte den regeln. Jag har hela mitt liv fått höra saker som "Herregud vad du är smal, mår du verkligen bra?" eller "Kära nån, vart har du tagit vägen? Du håller ju på att försvinna!" Det har till och med hänt att folk har sagt "Det ser ju otäckt ut så smal du är". Till saken hör den att jag har hållt mig på samma vikt i ungefär 15 års tid (med en marginal på ett par kilon), förutom under en kort tid i 20-årsåldern då jag var jättedeprimerad och tröståt. Jag väger 55 kg och är 167 lång, vilket är högst normalt och ingen läkare har någonsin ifrågasatt min vikt. Jag råkar bara vara född till en sån person som kan äta massor av mat och ändå inte gå upp i vikt. När jag var liten, redan i 6-årsåldern, hade jag komplex över min vikt men idag är jag ganska nöjd med min kropp så kan jag inte bara få vara smal utan att folk lägger sig i?
Vad fan är finangskrisen?
Jag har funderat länge över varför så många välutbildade, lite extra fina och världsvana svenskar i medelåldern alltid ska lägga till ett ng-ljud där det absolut inte ska vara nåt ng-ljud. Varje dag hör jag politiker, författare, journalister och proffessorer på radion som säger saker som "intressangt" eller "finangskris". Detta verkar nästan vara ett sätt att visa att man är lite finare än andra. Hur kan detta komma sig? Jag trodde att dessa människor skulle vara förebilder till dagens unga som inte vet hur man använder det svenska språket.
Om någon kan ge mig ett svar så vore jag tacksam.
(Jag är väl inte precis arg över detta, men jag lägger ändå inlägget under rubriken "arga inlägg".)
Om någon kan ge mig ett svar så vore jag tacksam.
(Jag är väl inte precis arg över detta, men jag lägger ändå inlägget under rubriken "arga inlägg".)
Leka affär
Idag har jag suttit på Ragdoll och läst historia och väntat på kunder. När det väl kom en kund så var det en surkärring som ville sälja kläder som hon själv tyckte var jättemärkvärdiga, men det var sånt man hittar på Emmaus hela tiden. Jag erbjöd henne 50 kr st för plaggen. Hon blev skitsur och fräste "då ger jag hellre bort dom till nån annan".
Va fan tror folk egentligen, att man blir skitrik av att ha en liten butik. Jag försöker försörja mig och betalar så mycket jag har råd med och så mycket jag behöver betala. Dessutom påpekar jag alltid att jag inte kan betala så mycket och att man kan lämna in i Stockholm om man vill ha mer pengar.
Det här är den största nackdelen med att ha en vintagebutik. Jag funderar på att sätta upp en skylt där det står att griniga kärringar inte är välkomna.
Efter en dötråkig dag utan kunder satt jag och var sur, men då kom jag på en idé. - Jag ska leka affär! Jag ska shoppa loss som sjutton! Det är ju min affär och jag som bestämmer. Jag kan ta med mej hur mycket jag vill hem och prova.
Jag gick runt och låtsades att jag var i nån annans affär och hade hur mycket pengar som helst. - Det här vill jag ha, det här och det här också. Jag tror jag tar den där med.
Det blev en hel pappkasse med grejer. En grönsvart sidenklänning, en brun klänning med vita prickar, en svart sammetskjol, en vit blus, en brun kuvertväska i skinn, en svart tantväska med gulddetaljer, ett bärnstenshalsband (fusk) och två brocher. Billigt blev det också, fast det låtsades jag ju inte förstås.
Det här var en jätterolig lek faktiskt, får inte leka för ofta bara.
Va fan tror folk egentligen, att man blir skitrik av att ha en liten butik. Jag försöker försörja mig och betalar så mycket jag har råd med och så mycket jag behöver betala. Dessutom påpekar jag alltid att jag inte kan betala så mycket och att man kan lämna in i Stockholm om man vill ha mer pengar.
Det här är den största nackdelen med att ha en vintagebutik. Jag funderar på att sätta upp en skylt där det står att griniga kärringar inte är välkomna.
Efter en dötråkig dag utan kunder satt jag och var sur, men då kom jag på en idé. - Jag ska leka affär! Jag ska shoppa loss som sjutton! Det är ju min affär och jag som bestämmer. Jag kan ta med mej hur mycket jag vill hem och prova.
Jag gick runt och låtsades att jag var i nån annans affär och hade hur mycket pengar som helst. - Det här vill jag ha, det här och det här också. Jag tror jag tar den där med.
Det blev en hel pappkasse med grejer. En grönsvart sidenklänning, en brun klänning med vita prickar, en svart sammetskjol, en vit blus, en brun kuvertväska i skinn, en svart tantväska med gulddetaljer, ett bärnstenshalsband (fusk) och två brocher. Billigt blev det också, fast det låtsades jag ju inte förstås.
Det här var en jätterolig lek faktiskt, får inte leka för ofta bara.
Hata Ragdolls-frisörerna
Jag vaknade imorse och var på väldigt bra humör förmodligen eftersom jag äntligen blivit klar med min bokföring som hängt över mej under lång tid. När man är på bra humör känner man sej stark och det gör jag idag.
Därför orkade jag idag reflektera över en mycket viktig och mycket upprörande sak, nämligen att ett gäng skabbiga brudar nyligen öppnat en frisersalong med namnet Ragdolls. Det var faktiskt JAG som kom på namnet för snart tre år sedan, och jag var jävligt nöjd med det namnet också! Hur kan man ha sådan brist på fantasi och sådan brist på skam i kroppen att man snor ett namn från ett litet, hårt arbetande, företag i samma stad?
Det värsta är förstås att de har lagen på sin sida. Eftersom vi inte är i samma bransch och eftersom jag inte haft råd att namnskydda mitt företag så finns det inget för mig att göra, förutom att bli jävligt förbannad och att uppmana alla jag känner att bojkotta dom jävlarna.
Så där, nu har jag fått ur mej en del av min ilska. Men inte allt......moaaahhahaha..moaaahahaha (skrattar jag läskigt och klappar min katt).
Därför orkade jag idag reflektera över en mycket viktig och mycket upprörande sak, nämligen att ett gäng skabbiga brudar nyligen öppnat en frisersalong med namnet Ragdolls. Det var faktiskt JAG som kom på namnet för snart tre år sedan, och jag var jävligt nöjd med det namnet också! Hur kan man ha sådan brist på fantasi och sådan brist på skam i kroppen att man snor ett namn från ett litet, hårt arbetande, företag i samma stad?
Det värsta är förstås att de har lagen på sin sida. Eftersom vi inte är i samma bransch och eftersom jag inte haft råd att namnskydda mitt företag så finns det inget för mig att göra, förutom att bli jävligt förbannad och att uppmana alla jag känner att bojkotta dom jävlarna.
Så där, nu har jag fått ur mej en del av min ilska. Men inte allt......moaaahhahaha..moaaahahaha (skrattar jag läskigt och klappar min katt).
